I'm gonna follow the sun

Den dagen. Dagen jag pratade med en okänd människa och tackade ja till "jag-har-ingen-aning-om-vad-som-väntar-mig." Det gav mig ett rus av spänning. Jag bokade en bussbiljett och sa hejdå till min familj i Perth. Inga förväntningar, endast ett hopp om att mitt val skulle gynna mig.

Cervantes, mitt fjärde hem på ett år. Mina första veckor lekte jag ensam varg, öppnade böcker som väntat på att bli lästa och tänkte att jag skulle behöva ta mig igenom ett ostadigt väder. Men en dag presenterade tyska Niels sig och jag minns att jag gjorde ett litet glädjeskutt. En annan dag kunde jag äntligen använda mitt spotify igen. Med musik i öronen utforskar jag den lilla fiskebyn och min enda vän Niels visar mig naturen runt omkring, bjuder på god mat och låter mig följa med ut till havs.

Ibland blir det lite sådär obalans när jag jobbar och gör något som säger emot mina egna värderingar. Jag lagar och serverar ohälsosam mat, döljer min inre frustration och tar fram mitt påklistrade leende när det behövs. Men det vägs snabbt upp igen när jag går barfota längs stranden, folktom och vacker, och bevittnar solnedgången längs horisonten med kaffe och musik. Jag är som menad för sånt här.
















 




Där någonstans bor jag och cirka 400 personer. Skönt som fan och fridfullt.

Jag saknar dig inte mindre och mindre

Hjärtat talar om för mig att även fast jag är långt iväg. Även fast inget står i vägen, står du. Du står där och jag kan inte gå förbi dig. Du ger mig hopp om att vilja färdas till en verklighet som inte finns. Men som finns om du är där.

Allvarligt. Du är osäker på dig. Men jag är säker på att du är något. Något som jag behöver. Med skit i ansiktet tog du emot mig. Just som jag var.



Jag färdas tillsammans med mitt mod

Jag sjunger ett stycke ur min låt. Om spontanitet och att låta min inre känsla få tala. Min frihet är till för att nyttjas. Nu far jag som min goda vän till norrlänning skulle ha sagt.


En omväg så svår att dölja

Här är jag. Där är du. Kanske långt ifrån varandra. Vad vet jag.

Nåväl. Nu ska jag öppna min dörr. Presentera mitt vardagliga liv här. Jabadabadoooo! Jag låter mina dagar gå i ännu en storstad. Jag bor i en avlång, mysig lägenhet med fem andra individer. En multikulturell familj med fina bakgrunder och olika karaktärer. Det är tillåtet att måla på väggarna och från balkongen skymtar floden där delfiner fridfullt simmar förbi. 

Jag börjar återställa mig efter Gretas hemfärd. Har vant mig vid att inte ha lika roligt längre och skratta så att blåsan nästan brister. Jag vandrar omkring med en omedveten hopplöshet inombords. Ibland vill jag lägga mig i fosterställning. Men måste hålla hoppet uppe. Jag vet så väl att jag valt ett liv av ovisshet. Det är ju det fina i allt.

Det är nu jag tänker ändra riktning. Smider nya planer och tror jag tappert packar väskan på nytt. Vill ut på vägarna. Hitta lyckan på annat håll. Mina positiva krafter går till tanken att jag kan följa min egen vilja. Jag har möjligheterna i mina händer. Nu ska jag ta ett djupt andetag, slå en kullerbytta och tjoho, så var allt bra igen.









You are the beginning

Klättrar upp, faller ner. Marken är aldrig stadig. Fötterna aldrig stabila. Handskas med min inre frustration. Besegrar genom att se solstrålar bakom mörka moln.

Regndroppar möter min kind. Jag torkar bort och fortsätter min kamp värd att möta.




Where happiness lives




















Sometimes I feel lost in this cold world. Those moments of doubts I open my book of memories and it makes me warm.

I don't wanna be a part of your parade









Bara jävligt gött!

En del av mig förblir här

Dagen ler mot oss. Solljuset i vintertid lyser upp Melbournes skönhet. Idag lämnar vi efter ett bekvämt vardagsliv i cirka 5 månader. En behövlig tid, men också en glädje att få packa ner sitt liv i väskan och upptäcka något nytt. Känslan av saknad kommer ibland att bita sig in. Men nu är det i rättan tid att lägga livet här bakom sig.

Tack och hej då Melbourne!




It may be stormy now but it never rains forever



It's like a jungle out there.
But keep your head up.
And your hope alive.

Snälla förstå mig

Igår var en sådan dag. Sprängfylld av känslor som jag inte kunde hejda. Nära att bryta ihop. En önskan att vilja bli liten igen. Krypa tätt intill mamma och pappa. Bli klappad på huvudet och känna trygghet av en lugnande röst. Säga förlåt för alla gånger jag har sårat och i frustration skrikit ut min ilska. För alla gånger jag aldrig visat kärlek, respekt eller uppskattning. Det är just det som gnager inom mig. Allt står skrivit på ett papper. Med bläck.

Långt iväg och vandrandes i självständiga skor dyker ofta en hastig uppenbarelse upp om vad och vilka som betyder här i livet. Idag var det som menat. Regnet öste ner och gatorna stod tomma. De gråa molnen gjorde känslan mer intensiv. Men jag kände mig mer levande. Regndropparna smekte min kind och ett hav av samvete dränkte mig. 

Jag vet. Jag måste. Måste hålla hårt om det finaste jag har. Med händerna fulla av rosenblad ska jag sprida min kärlek. Jag vill att ni ska veta. Jag vill att ni ska vara lyckliga. Ni skapade mig och jag är genom livet menad att behandla er väl. Vi är trots allt det viktigaste som finns för varandra.


Jag och tomten sitter i ett träd

Jag drömde om stark kärlek till en man med ett tomathuvud. Ja, en kropp med ett tomatansikte. Inte ett generat ansikte. Bara en helt vanlig tomat.

En vacker dag sitter han där (föreställ er ett tomathuvud) med en kopp kaffe och en bok i handen. Men jag kysser en groda eller fler så länge. 



Live now

Try to see the past as a room separate from the one you live in now.
You can go in there but you don't live there any more.
You can go visit but it isn't home any more.
Home is here now.
/The rules of life



Steget

Så rädd att jag ska glömma bort dig 
Du är så långt bort just nu
Vill ha kvar känslan inuti mig
Allt som är kärlek ger du.



Leva + kvinnor <3






Ett enda ord. Inspiration.

There is another world, but it is in this one


 
 


 
 
Låter mig sväva iväg. Leker med mitt sinne. Helar min kropp.