Om du ler när det regnar och fångar min blick

Jag möts av en kall vind. Luften är frisk men andetagen tunga. Jag står där så frusen, kan inte längre kontrollera svagheten inom mig. Jag har ju insett att mitt i allt så är jag svag. Försöker samla ihop alla utspridda tankar och känslor. Måste vänja mig vid att i omgångar slås omkull och vid ett svidande hjärta som suktar efter någonting som fattas.
 
Jag har svårt för det där med att stanna upp ibland. Jag ser en tydlig bild framför mig med personer jag omedvetet väntat på och längtat efter, som nu finns i mitt liv. Jag vill bara vara där. Vill komma dit nu. Jag tänker åter igen på det som jag måste försöka att lära mig. Att inte alltid springa i förväg.
 
Men det ger mig så mycket hopp och längtan. Tanken fyller mig med värme. Jag vill omfamnas av Rebecka och Astrid i en ny miljö. Veta att vi kommer att förbli vi. För just nu sitter här, där tiden försvinnner men allt är som alltid. Jag vet inte om jag klarar det. Men jag vet vad jag klarar av.
 
 
 

I'm not lost, I'm on my way

Ibland undrar jag hur andra ser på de som väljer att leva sitt liv på resande fot. Om folk ser det som ett sätt att fly eller om de kanske avundar sättet att kunna leva i frihet och ovetandes.
 
Det är hela tiden tvetydligt. Man möter fantastiska människor, lättar på sina hjärtan och delar med sig. Vill hålla hårt, men inte komma för nära inpå. En dag väntar avsked och frågetecken om att kanske eller aldrig igen få ses. Man vänjer sig vid en plats, vid en rutin. Kort därefter är det dags att lägga det bakom sig och fortsätta sin färd. Gömmer sig i omgångar från mörker och kyla. Tittar ut mot skyn och möts av solens strålar som på nytt kan värma ens kalla kropp. Bygger upp en mur för att skydda sig mot alla känslor som invaderar. Så stark, men ändå så sårbar. Jag försöker att bära med mig. Ju fler utmaningar, ju fler uppförsbackar. Desto starkare ben och desto mer kraft till att kämpa sig upp igen.
 
En svartvit syn blir fort till en färgglad vy. Hittar sin lycka, uppskattar dagar fulla av glädje, får skåda det allra vackraste, blir överraskad av händelser utöver det vanliga, tänker att jag aldrig kunde se mig här, eller göra det där. I mitt huvud är det hela tiden en dragkamp. Tänker på dagen jag ska komma till rätta, hitta någonstans att trivas. Men nästa sekund blir jag skrämd av tanken. Kan inte släppa tanken att känna rädsla av att komma tillbaka till något som inte väntar på mig, till massa måsten och att känna mig kvävd. Till människor som inte känner mig längre, som jag inte längre kan förklara hur jag känner eller vad jag varit med om.
 
Ibland känns det nästan som att jag försöker att fly från något osynligt som förföljer mig. Jag vill stanna här, i livet jag lever nu. Jag vill göra val som leder till ovisshet. Jag vill vakna upp och veta att jag är den som formar mitt liv. Vill aldrig vakna upp i förtvivlan och se tillbaka i olust. Vill inte tappa bort mig i något som inte är jag. Jag är så rädd att jag inte kan vara den jag vill någon annanstans än här. Jag vet inte. Men jag ska försöka att inte ramla omkull för att jag hela tiden känner mig vilsen. Jag har insett att det är en del av mig.
 
 
Upp